Satan i gatan

Blir så sjukt less, har pendlat i fyra dagar nu och varje dag har det varit minst en försening. Igår satt jag på ett tåg som väntade på att få åka från stationen i 40min, jag ser det som tid jag hade kunnat vara med min familj och då blir jag bara ännu argare.

Är det här anledningen att det inte ska fungera på mitt nya jobb som jag trivs jättebra på???

Håkan tycker jag ska föra protokoll och se enligt statistiken vilka tåg som oftast är försenade. Jag vet inte om jag tror på slumpen men det är oftast tågen hem som strular så det kanske ligger nått i det. Men lite roligt och ganska typiskt att det kommer från honom!!!

Jack är så mysig på morgnarna, sitter där i sin pyjamas, mosigt nyvaken och vill bara sitta i mitt knä och titta på barnprogram. När vi sitter där vill jag inget hellre än att strunta i jobb och dagis och bara mysa.
Men tydligen har jag totalt gått in i rollen som den stressade morsan som slänger i mig frukost och kastar in honom i bilen och på dagis. Det ger mig ångest när jag tänker på det, hur gör mammor egentligen?
Bjuder på lite tågbilder